Klockan var runt 09 när jag får ett samtal. Ett samtal om att jag skulle behöva åka ifrån jobbet. Ljosar hade inte ätit och mådde inte super bra men inte super dåligt heller med tillräckligt att ingen vågade lämna han själv. Jag packade ihop mina saker- bytte inte ens om jag åkte, sa att jg skulle komma tillbaka till eftermiddagen till mina lektioner, jag skulle fixa avlösare till Ljosar under de timmarna jag skulle vara borta på jobbet. Jag missade bussen så fick gå någon kilometer efter ca 40 min resa. När jag kommer till stallet står Ljosar i hagen. Han lyfter inte ens ett öra när jag ropar på han, han har rullat sig och bara står. Jag tar in honom går med honom sedan skulle jg sköta om honom så han fick bort leran och blev ompysslad.Gick med han me jämna mellanrum. Han verkade ok. Han fick stå i en box ett tag medans jag skulle ringa ett samtal. Han lägger sig ner och är helt utmattad. Jag ringer Till Eva och berättar läget och jag promenerar med han med lite mellan rum men under några av promenaderna så försökte han lägga sig ner flertaletgåger. Tankarna går i hundranitio. 'det är klart att det här inte är slutet, det är bara kolik det är inte så farligt' men det fanns i bakhuvudet hela tiden. Klockan var nu kanske runt halvtolv. Jag sätter mig ner i hans box och pratar lite med han. Jag klappar på honom, pussar på honom och säger " Ljosar det är okej, måste du gå idag så är det okej" Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig allt som skulle hända. Veterinären kom ut och då verkade läget stabilt igen. Han fick en slang igenom näsborren med vatten och Parafinolja som skulle hjälpa. När Vet. skriver ut papperna som vi ska ha så står ja o kollar på Ljosi och det kom vatten tillbaka och det rann super mycket ut ifrån munnen alltså vattnet och parafinoljan. Men tydligen var det inget konstigt? Vi skulle promenera honom 5 min varje timme och bygga en ny hage så han skulle stå själv. Sagt och gjort där står jag och mamma i hagen och gör en egen del till Ljosar. De enda tankarna gick på var ju att det var okej nu, han kommer att må bra. Han kommer att gå ut i hagen imorgon. Jga gick upp till hagen släpde 100 liter vatten, la ut hans morgon hö. Mockade hans box. Det blev så fint jag hade fyllt på med massor av strö så han kunde få stå mysigt under natten bara för att kunna få vila. Klockan blir 15 och jag inser att jag kommer inte kunna komma till jobbet jag vågade inte lämna honom. Det fanns inte. Det gick inte. ungefär runt 16-17 så börjar Ljosar må mycket sämmre igen. Vi går med han men han vill bara lägga sig ner. Mamma ringer till Eva. Jag hör ord så som inlagd, buköppning, sen blev det tyst. Jag faller bara ihop och gråter Jag inser att våra minutrar kan vara räknade.jag står och säger tll Ljosar att det inte funkar han måste vara med mig. Han skulle sluta. Han var min bästavän och vi har alltid klarat allt tillsammans. Vi inväntade veterinär som skulle komma om en och en halv timme. Vi går med Ljosar en lite längre promenad. Jag gråter Håller i grimskafet och kan inte förstå. Vi går där och helt plötsligt så börjar Ljosar gnägga de va så fint det va som vanligt. vi kommer in igen och jag är med Ljosar i boxen medans de andra ska värma sig i bilen. Från ingenstans så ramlar Ljosar bakåt och jag får PANIK och jag hämtar de andra och jag sa att jag inte kan dethär längre jag kan inte vara stark. Så jag sätter mig på bänken utanför för att samla mig lite och för att andas. Sedan går jag in igen och Ljosar lägger sig ner i boxen och får ligga ner lite. Jag går in till han och sätter mig brevid han jag klappar på han och säger till honom att han är allt och han lägger sitt huvud i mitt knä. Tårarna rinner för mycket och för fort.tiden går och vi promenerar honom. Kommer in med honom och han lägger sig ner. Sen så läggar han sig ner på sidan och blundar. Paniken. är det nu han lämnar? Vi försökte få upp han men så började han rulla. Han rullar fast- vilket jag har varit med om flera gånger innan med andra hästar så jag vet precis vad som ska göras, jag skulle springa runt till andra sidan boxen så man måste springa runt stallet lixom väl utanför så inser jag att nej. Det här är verklighet. Jag kan inte. Det var andra där som hjälpte till. Jag kunde inte. jag hörde hur han sparkade i boxväggen och det gick inte. Jag satte händerna för öronen och sprang där ifrån. Tills dom kommer och säger att han är på benen han är okej. Jag går till honom och alla står och gråter och klappar på han.Vi pratar minnen. Jag går en Promenad med han igen och sen kom veterinären. Inga tarmljud finns och han säger ' Det finns inget mer att göra' Han måste nog få gå ikväll. Jag kollar på honom går till honom pussar på honom klipper av lite tagel. När jag säger orden ' Är det här den sista gången jag träffar honom'
inser jag allt som kommer att hända. MIna sista ord till Ljosar va ' Tack för allt bästis, Jag älskar dig'
sen kunde inte jag vara kvar. Eva tog hand om resten eller vad man ska säga. farfar hämtar mig och mamma och hela bilresan var min enda tanke ' Elin vakna det är en dröm'
Det var det inte. Min bästavän är inte kvar och det gör ont. 8 år tillsammans 3.5 år som fodervärd vi har varit med om så mycket. Så mycket kärlek. Tankarna går hela tiden ' hade jag kunnat göra annorlunda, hade jag kunnat göra så att han är kvar?'
mitt svar är att jag inte vet, jag har gjort allt jag har kunnat i de stunderna som behövs men om det var tillräckligt eller inte kan ingen svara på. '
Tänk om man kunde få tillbaka de man har förlorat, min fina skatt.
0 kommentar(er)
